MÖNSTERKÄLLAREN

Varje gång jag kommer in i spetsaffärens mönsterkällare blir jag överväldigad av allt spännande som finns där. Jag tror inte att någon annan spetshandlare i Vadstena någonsin haft tillgång till så många mönster och utkast, här finns de i tusental. Det är som en skattkammare och man förundras över att det kan finnas så många vackra saker!

 ”Här ser men en skymt av den medeltida källaren som idag fungerar som mönsterförråd”

Att tillsammans med Gunnel leta fram guldkorn att knyppla upp är ett äventyr. Vi har så mycket roligt tillsammans och arbetet är väldigt inspirerande!

Av tjugo olika mönster vi diskuterar blir det kanske ett enda att satsa på, att ge ut i trycket. Det är mycket att ta hänsyn till, dels själva designen och vad man skall ha spetsen till. Fungerar det med dagens lingarn och dess grovlekar? Går det överhuvudtaget att knyppla och klarar kunderna sedan av det? Många mönster är alldeles för svåra eller stora, eller kanske utformade för så tunt garn att det inte ens är att tänka på.

 ”Lådor och kartonger är överfulla av alla möjliga gamla mönster”

Mycket i samlingen är från Inez Petterssons hand. Hennes egna kompositioner är ofta enastående vackra och skickligt utförda. Inez måste varit en kvinna med en enorm fantasi och kreativitet i överflöd och hon är värd all beundran! Ibland upptäcker man under resans gång att det är näst intill omöjligt att förverkliga hennes idéer med pinnar och garn, och då och då anar man att ett och annat mönster nog aldrig har blivit knypplat för att det helt enkelt varit alltför komplicerat eller tekniskt omöjligt – det har aldrig blivit mer än en fantasi.

 ”Vackert – men stort och komplicerat! På bilden syns ena halvan av mönstret till en stor helknypplad duk (det är en stor tändsticksask som används för  att ge en uppfattning om storleken)”

När jag skall provknyppla ett gammalt mönster känns det ofta som att väcka till liv en spets som har slumrat länge, ibland kanske ingen har knypplat den på 100 eller 150 år. Jag bekantar mig och umgås med mönstret, ofta i flera veckor, tittar på det från alla vinklar i olika ljus och funderar på olika tekniska lösningar. Även om det är ett välbevarat och noggrant utfört mönster sticker jag alltid upp en kopia för att helt tränga in i hur det är uppbyggt. Att sticka och sedan rita upp alla konturer är ett mycket långsamt och tidskrävande arbete, men jag har upptäckt att man vinner mycket på det – på något sätt kommer man närmare hur den som en gång komponerade mönstret tänkte.

”Provknypplingar av spetsen ”Medaljongerna”. Under det utgivna mönstret skymtar det gamla originalmönstret”

Nästan alla gamla mönster och utkast är oregelbundna och ibland är de skeva och kan innehålla små felaktigheter.  Jag tar linjalen till hjälp för att få till en rak och jämn stadkant och uddsida, mäter upp räta vinklar, använder passare för runda former,  men i övrigt låter jag oftast endast ögonmåttet rätta till och jämna ut ’felaktigheterna’. Ganska få av de traditionella Vadstenamönstren går med på att låta sig inrättas i millimeterpapprets perfektion. Det har heller aldrig varit tänkt så. Endast mycket strängt geometriska former blir bäst om de stämmer på millimetern, de friare formerna vinner i skönhet på att få vara just fria och levande (så tänker man även på flera ställen i andra länder där man ger ut gamla mönster, t.ex. i England och Frankrike). Vi har med ett genuint hantverk att göra.

 ”En handfull av gamla mönster till ”Skönheterna” och en nyknypplad spets”

Om man har tur finns det ett spetsprov bevarat, då är det ingen större konst att knyppla en bra förlaga. Men oftast finns det ingenting att gå efter och det är sällsynt med några anvisningar på mönstret. Då får man utgå från sin egen erfarenhet om vad som kan fungera och inte, jämföra med liknande spetsar och mönstertyper. Möjligen kan det ibland stå ”enkel” och ”dubbel” (eller ”halvdubbel”), som är ett gammalt sätt att markera om det skall vara nätbotten eller vävbotten.

Med erfarenheten följer en viss känsla för vilken garngrovlek som passar bäst till varje mönster, men det är sällan det räcker att bara knyppla en enda gång om det skall duga för andra att knyppla efter, så i regel får man göra flera provknypplingar. Ibland får man också byta till grövre eller tunnare garn för att resultatet skall bli riktigt lyckat. Ett återkommande fenomen är det faktum att själva mönstret ibland är vackrare än vad det knypplade resultatet någonsin kommer att bli – då får man börja på ny kula och hitta ett annat och mer lämpligt mönster!

”Några av de senaste årens provknypplingar”

Elsa Petersons Spetsaffär håller envist fast vid att ge ut mönster som skall knypplas ”på det gamla sättet” och håller en ära i denna tradition.  Mönsterkunden får ofta endast anvisningar om garnnummer och om hur många pinnar som krävs, samt en bild på den färdiga spetsen. Idag finns det tyvärr inte så många kvar som kan knyppla en spets genom att tänka själva. Det kan nog vara bra med tydliga arbetsritningar för enklare mönster och för nybörjare, men med större eller mer avancerade eller oregelbundna kompositioner kan man inte arbeta på det sättet. I detta ligger en stor utmaning och jag vill uppmuntra alla som är lite rädda att försöka knyppla ”gammaldags” – ge det en chans! Testa! Det är mycket roligare och mer stimulerande att knyppla efter eget huvud än att vara låst vid regler som någon annan tänkt ut. Slutresultatet blir en personligt präglad spets med liv och lyster, och sättet att tänka påminner mycket om den idag så populära fria knypplingen. Förr i tiden gav varje knypplande sina spetsar ett personligt signum genom sitt sätt att knyppla. Allt detta är en viktig och fin tradition att värna om, så att knypplingen på en lite högre nivå kan få leva kvar.

”En serie fjärilar, det fjärde provet är på gång och syns på knyppeldynans rulle!”

Peter Corneliusson

19 september 2013