Elsa Petersons Spetsaffär Eftr.

Butiken är den äldsta spetsaffären i sitt slag. Verksamheten grundades 1920 av Elsa Peterson och idag drivs den av hennes dotterdotter Karin Landtblom.

HISTORIA

Elsa Petersons Spetsaffär Eftr. dokumenterades våren 1998 av intendenten Elisabet Johnsson vid länsmuséet i Linköping. Spetsaffären är den sista i Sverige, som har sina rötter i den gamla spetsförläggartraditionen. I början av seklet fanns det en eller flera spetsförläggare i varje kvarter i Vadstena.   Spetsförläggarna voro en länk mellan knypplerskorna och kunderna.

Omkring 1920 började Elsa Peterson handla med spetsar. Då var hon den yngsta i raden av damer, som från sina hem förmedlade spetsar. 1971, efter mer än 50 års verksamhet, överlät Elsa Peterson spetsaffären till sin dotter Gunnel Landtblom. Denna fortsatte enigt de gamla traditionerna, men har även påbörjat en ny verksamhet genom utgivning av de gamla Vadstenamönstren för att därigenom föra det gamla kulturarvet vidare.

elsa peterson

Om Vadstena-spetsar

Spetsknypplingen i Vadstena har mycket gamla traditioner, men hittills har ingen kunnat föra i bevis när Vadstenaspetsen – denna stads främsta turistsouvenir – började tillverkas.  År 1594 nämns spetsar i stadens äldsta dombok i samband med en rättegång om en stulen skjorta, v ars ärm var prydd med spetsar. Dessa spetsar var dock med största sannolikhet av utländsk tillverkning.

Det råder tvivel om huruvida knyppling i egentlig mening förekom i klostret, det man vet är att nunnorna utförde magnifika broderier. Däremot finns det bevis för att det knypplades i Krigsmanshuset på 1600-talet, bland annat genom tullhandlingar som visar att knyppeldynor importerats under den perioden. Man kan alltså inte föra knypplingstraditionen längre tillbaka än till krigsmanshusperioden enligt dr. Geijer. Veteraner från 30-åriga kriget fick bo i de tomma klosterbyggnaderna med sina familjer och knyppling var en vanlig sysselsättning för dem. Kanske hade några av soldaterna hemfört utländska hustrur, vilka lärde de andra kvinnorna att knyppla. Från Krigsmanshuset spred sig sedan konsten att knyppla till befolkningen i staden och socknarna runt omkring Vadstena. Under 1700-talet knypplade nästan alla kvinnor och barn och en del män i Vadstena och trakten däromkring. Vadstena med omnejd är en jordbruksbyggd och på vintern när de var lågsäsong inom jordbruket var det inte ovanligt att hela familjen knypplade. Barnen hade sina beting att knyppla innan de fick ägna sig åt lek eller något annat. Olika personer utvecklade skicklighet på olika moment inom knypplingen, t.ex. att göra långa mandlar. Att knyppla med tunt garn kräver också sitt handlag, och detta var något som såväl vissa kvinnor som män utvecklade skicklighet i.

Knypplingen uppmuntrades från högsta ort och en lärarinna sändes till staden för att undervisa i knyppling av finare spetsar. Under denna tid följde Vadstenaknypplingen förebilder från Flandern. Det starka intresset för knyppling under 1700-talet kan säkert förklaras av frihetstidens strävan att stödja näringslivet. Naturligtvis inverkade även modet att använda spetsar på klädesdräkten. Spetsarna såldes inte bara i Vadstena med omnejd utan runt om i landet av kringvandrande knallar.

Trots nedgångsperioder, särskilt i slutet av 1800-talet, har konsten att knyppla aldrig glömts.  Samtidigt som de gamla mönstren bevarats har nya moderna spetsar komponerats. Gunnel Landtblom har tagit det som sitt livsverk att se till att de gamla mönstren finns kvar. Varje år återutges några gamla mönster ur Elsa Petersons mönsterskatt men även nykomponerade mönster.  Bland annat har många av Inez Petterssons mönster återuppstått. Inez var kusin till Elsa Petersons man Gunnar och hennes mönster återfinns hos Elsa Petersons Spetsaffär Eftr. Nästan alla vadstenaspetsar har namn t.ex. ”Skönheterna”, Pepparkakan”, ”Blåsippan”. Tidigare hade spetsarna också nummer vilka framgår av Elsa Petersons provböcker över spetsar.

Traditionen är gammal, men detta utsökta konsthantverk som blivit synonymt med namnet Vadstena, fortsätter att fängsla otaliga människor som värderar konstnärlighet och skicklighet.

The bobbin lace making in Vadstena

Bobbin lace making in Vadstena is a very old tradition, but until the present time nobody can say with any accuracy just when Vadstena lace, the town´s foremost tourist souvenir, made its first appearance.

Needle-point lace and lace in general were the fashion in Europe during the renaissance, and we know that lace was imported to the Northern countries, but the fashion did not come direct to Vadstena.

The first time we find lace mentioned in writing is in the oldest town-record in 1594, where it is specified in connection with a lawsuit, concerning a stolen shirt, that the shirt was decorated with lace on the sleeves. But most likely, this lace was not of Swedish origin.

There is some doubt as to whether boobin lacemaking occurred in the Abbey, -the nuns were justly famous for their magnificent embroidery, but it is certain that in the Home for Veterans, as the Abbey became in 1647, boobin lacemaking was not an unusual occupation. Can this be because of some foreign women among the wives of the soldiers in the old Abbey? It is known that bobbin lacemaking was a common occupation in the Veteran´s home. The tradition cannot be traced any further, according to Dr. Geijer. That is long enough to give Vadstena a central position in the field of lace-making in Sweden.

The making of lace was encouraged by the highest authorities, and a teacher was sent to the town to instruct the lace makers in the art of finer laces too. At this time Vadstena lace followed the famous Flemish patterns. The great interest for lacemaking in the 18th century can be accounted for as part of the liberation movement´s interest for industrial progress. Naturally the demands of fashion influenced this development of The Lace-industry. Lace was sold not only in Vadstena, but also over the whole country, by “bagman”.

In spite of periods of economic depression, especially at the end of the 19th century, the art of lacemaking has never been forgotten. The old patterns have been preserved and modern patterns have evolved. Almost all patterns have a name, “Beauty”, “Gingerbread”, “Anemone”.

The tradition is old, but this remarkable art from which has become synonym with Vadstena, continues to capture the interest of thousands of tourists, people who value artistry and skill.

Die Spitzenklöppelei zu Vadstena

Die Spitzenklöppelei zu Vadstena verfügt über sehr alte Traditionen, doch hat bisher, niemand nachweisen können, wann man die ”Vadstena-Spitzen” – das vornehmste Souvenir für Besuchers dieser Stadt – herzustellen begann.

Genähte Spitzen und Spitzen überhaupt waren in der Zeit der Reinaissance sehr modern. Wir wissen, dass in die nordischen Länder Spitzen importiert wurden, aber die Mode kam nicht zuerst nach Vadstena.

Zum ersten Mal wurden Spitzen urkundlich im ältesten Gestrichtsbuch der Stadt im Jahr 1594 erwähnt und zwar im Zusammenhang mit einem gestohlenen Hemd, dessen Ärmel mit Spitzen verziert waren.

Es herrscht grosse Unsicherheit darüber, inwieweit die Klöppelei im eigentlichen Sinne im Kloster betrieben wurde. Doch kann demgegenüber nachgewiesen werden, dass im ”Krigsmanshus” während des 17. Jahrhunderts geklöppelt worden ist. Wir können die Tradition der Klöppelei also nicht weiter als bis zur ”Krigsmansperioden[1]” zurückführen, meint Dr. Geijer. Aber das ist lange genug, um Vadstena zu einen Zentrum dieses feinen Kunsthandwerks werden zu lassen.

Die Klöppelei wurde von höchster Stelle gefördert, und eine Lehrerin wurde in die Stadt beordert, um das Klöppeln feinerer Spitzen zu lehren. Zu dieser Zeit folgte die Spitzenklöppelei in Vadstena flandrischen Vorbildern. Das starke Intresse an der Spizenklöppelei während des 18. Jahrhunderts lässt sich sicher mit dem Engagement für wirtschaftlichen Aufschwung der ”Freiheitszeit[2]” erklären. Selbstverständlich förderte auch die Mode, Kleidungsstücke mit Spitzen zu verzieren, das Interesse an der Klöppelei. Spitzen wurden nicht nur in Vadstena, und Umgebung, sondern auch ringsherum im Lande von umherziehenden Händlern feilgeboten.

Trotz Zeiten des Rückgangs, besonders am Ende des 19. Jahrhunderts drohte das Interesse an diesem Kunsthandwerk zu erlahmen, wurde die Kunst des Klöppelns nie vergessen. Gleichzeitig vie die altern Muster bewahrt sind, sind auch neue und moderne Entwürfe enstanden.

Fast alle Spitzen besitzen Namen, z.b.  ”Die Schönheiten”, ”Der Pfefferkuchen”.

Die Tradition ist alt; doch dieses erlesene Kunsthandwerk gleichbedeutend mit dem Namen Vadstena – erregt weiterhin das Interesse unzähliger Menschen, die Künstlerschaft und Geschicklichkeit zu schätzen wissen.


[1]Nachdem die letzen Schwestern 1595 die Klostergebäude verlassen mussten, wurden die leersehenden Hauser von Veteranen des 30-jährigen Krieges und ihren Familien bewohnt, die das Kunsthandwerk weiterführten.

[2] Die ”Freiheitszeit”, ungefähr die zweite Hälfte des 18. Jahrhunderts, ist durch eine schwache Königsmacht gekennzeichnet. Der mächtiger werdene Reichstag forderte grössere Freiheiten für das schwedische Volk.

Annonser
%d bloggare gillar detta: