Föreläsningen: Johanna Pettersson och Inez Pettersson – två mönstermästare.

Johanna Pettersson och Inez Pettersson – två mönstermästare från Vadstena

Sommaren 2015 har jag varit delaktig genom att ta fram material till den delen av årets utställning på Vadstena spetsmuseum som handlar om Johanna Pettersson och att sticka mönster. Eftersom vi även i Elsa Petersons Spetsaffär har material från Inez Pettersson kompletterade jag Johanna med detta material för att visa hur en mönsterstickerska arbetar. Jag lovade även att hålla en föreläsning på Spetsmuseet och den 25/7 den dagen då det utfärdades en klass 2 varning för sommarens största oväder var det dags.

Mamma och jag värmer upp inför föreläsningen

Tack alla som kom trots vädret.

Vi höll till i den delen där det nu är utställning av Gottfrid Larssons statyer. En häftig lokal! Förr när mormor och morfar bodde på Skänningegatan 11, granngården, hade morfar en sten-mangel i denna lokal och där kunde tanterna hyra in sig för att mangla! På den tiden var ingången från gården Skänningegatan 11. Morfar hade även en mangel i längan inne på den gården. Lite historia som gjorde att jag kände mig hemma i lokalen.

Knyppling i Vadstena

1646 inrättades ett Krigsmanshus i Bjälboättens palats i Vadstena, samma byggnad som tidigare även inrymt nunneklostret. De gamla nunne-cellerna revs ner och större rum för soldaterna och deras familjer byggdes upp. Det fanns plats för cirka 25 soldater samt deras fruar och barn men även änkor till soldater. Krigsinvaliderna (gratialisterna) hade tjänstgjort i 30-åriga kriget och när de på grund av skador inte kunde fortsätta längre var detta ett boende som en del av krigsinvaliderna erbjöds. Krigsmanshuset var i bruk fram till år 1783.

I mitten av 1600-talet bodde det, inklusive befolkningen i Krigsmanshuset och hospitalshjon, ca 1200 personer i Vadstena (Westling, 2002). Andra uppgifter menar att det exklusive hjon och krigsmanshuset bodde ca 540 personer i Vadstena vid den tiden. Vi kan tänka oss att varje familj hade ett flertal barn (barnen fick vara kvar i krigsmanshuset tills de fyllt 13 år) vilket gör att dessa familjer utgjorde cirka 10 % – 20 % av befolkningen beroende på hur stor befolkningen nu var. Det som framgår är dock att denna grupp människor utgjorde en betydande andel av stadens befolkning. Det var svårt för krigsinvaliderna att hitta sysselsättning och sannolikt var det detta som gjorde att knypplingen blev en viktig inkomstkälla. Man kan även tänka sig att en del av soldaterna förde med sig fruar från andra länder och att dessa kunde knyppla. Knypplingen har spritt sig från Italien via alperna och norr upp i Europa vilket innebär att detta är en trolig teori. Det finns nämnt i texter från 1700-talet att man var sysselsatt med knyppling på Krigsmanshuset och när något skrivs på det viset innebär det att det är en verksamhet som hållit på ett längre tag.

När Salander 1753 var på inspektionsresa till Vadstena 1753 konstaterade han att det knypplades överallt i staden. Detta indikerar att knypplingen spritt sig från Krigsmanshuset och blivit en sysselsättning även för stadsborna. Detta bekräftas återigen av Berch när han för kammarkollegiets räkning besöker staden 1757. Redan vid denna tid knypplades både grovt och tunt och många använde fint utländskt lingarn. Det är svårt att säga hur många som knypplade under 1700-talet. Kommerskollegiet begärde 1758 en redogörelse från hallrätten i Vadstena vilka i sin tur kallade de som var sysselsatta med detta både i staden och i krigsmanshuset. Det var bara 30 som anmälde sig vilket var cirka en fjärdedel av vad man hade förväntat sig. Om detta stämmer borde alltså ca 120 personer anmält sig. Spetsarna såldes i regel på marknader och spreds även utanför Vadstena genom Västgötaknallar som kom och köpte upp spetsar.

På 1800-talet spred sig knyppling även till socknar öster om staden. I Vadstena organiserades försäljningen spetsar av olika spetsfamiljer eller spetsförläggare. Dessa familjer, varav Hartwicks är en av de tidigare, höll i regel sina knypplerskor med både mönster och garn. En spetsförläggare som var aktiv en bit in på 1900-talet var Hanna Larsson. Hon var noga med hur mycket garn hon lämnade ut. Garnet vägdes och de inlämnade spetsarna vägdes för att kontrollera att garnet inte använts för privat bruk.

Försäljning fortsatte även på 1800-talet utanför staden och de personer som skötte denna försäljning kom att kallas spetsgångare. Spetsgångarna arbetade i regel för en spetsförläggare, men det fanns även de som hade egen verksamhet att både köpa upp och sälja spetsar. Spetsgångarna reste till olika delar av landet, vissa av dem hade slottet i Stockholm som mål. Under perioden 1820 – 1838 fanns det cirka 200 spetsgångare. 200 spetsgångare på en befolkning om cirka 1800 personer! Detta visar att det omsattes en hel del spets under 1800-talet! Spetsgångarna går att spåra genom passjournaler i och med att det behövdes pass för att ge sig iväg på en sådan resa på den tiden (Andersson, 2003). Cirka 50 % av de pass som finns registrerade för spetsgångare är utfärdade för resor till Stockholm, Uppsala och Göteborg. Spetsgångare fanns även in på 1900-talet och även Elsa Petterson hade en vid namnet Lång-Karolina Johansson. Karolina ”gick” även för Klara Larsson, Alma Karlsson och Charlotte Randel.

Mönsterstickerskor

Förutom knypplerskor och knypplare, spetsförläggare, spetsgångare och de som gjorde pinnar, dynor och garn fanns det ytterligare en yrkesgrupp av allra största vikt, nämligen mönsterstickerskor. Eftersom Vadstenaknypplingen utförs med stöd av pappmönster gäller det att även bra mönster produceras. Visst kan ett gammalt mönster stickas av! Men ett mönster som används flitigt blir slitet. Hålen blir förvanskade och kanske rent av om det är ett mönster med tätt mellan nålarna kan det gå hål mellan hålen. Att då med stöd av detta göra ett nytt mönster är inte lätt. Om inte mönstret är välgjort får det ju följden att även spetsen blir förvanskad. Det finns många exempel på hur ett illa stucket mönster ligger till grund för en sekunda spets.

Mönster var hårdvaluta och man sparade på dem i det längsta. Bland annat limmades mönstren eller rent av klistrades tyg på baksidan för att öka hållbarheten. Men till slut behövdes ändå ett nytt mönster.

Mönsterstickerskorna hade två viktiga verktyg i sin verksamhet, utkast och en pricknål. Utkast kunde bestå av vilket papper som helst, ett brev, ett omslagspapper, en postblankett eller något annat. På detta fanns mönstret uppstucket och vissa beteckningar för hur mönstret skulle följas. Pricknålen bestod av en nål och något att hålla i till exempel en kort en träbit eller en klump av lack. När sedan mönsterstickerskan fick beställning på ett mönster la hon utkast över en styvare papp (prespan) och stack noga hålen i pappen. Därefter ritades linjer, markeringar och vissa beteckningar in för att mönstret skulle kunna användas. Bilder på utkast, pricknålar och limmade mönster kan du se på https://elsapetersonsspetsaffar.com/utkast/

De flesta mönsterstickerskor tillverkade tre kategorier av mönster, vanliga traditionella Vadstenamönster, egna komponerade mönster samt kopior av mönster från utländska modemagasin.

På mönster kan det också stå namn och dessa namn anger ägande av själva mönstret inte vem som eventuellt komponerat ett mönster. Är det så att ett mönster lämnats ut av en spetsförläggare är det stämplat med den spetsförläggarens namn. Det innebär att det finnas exakt likadana mönster stämplade med Elsa Peterson, Klara Larsson, Randel eller Hanna Larsson. Detta innebär alltså inte att spetsförläggaren på något sätt komponerat mönstret utan bara det att knypplerskan ska veta till vem mönstret ska återlämnas när man knypplat klart. Samma knypplerska kunde knyppla till flera olika förläggare och därför var det viktigt att veta varifrån materialet kom. I bland står det även andra namn på mönstren och då är det i regel knypplerskans namn. Detta för att kunna skilja egna mönster från spetsförläggares mönster. Även en mönsterstickerska kunde sätta olika namn på sina utkast, något som framgår av utkast från Inez Pettersson. I det här fallet är det för att veta till vilken spetsförläggare vissa utkast hörde. Säg att Inez gjorde ett speciellt mönster till Elsa Peterson, då stod det EP på utkastet. På det viset kunde Inez hålla reda på till vem de olika utkasten hörde. Jag har dock inte på äldre mönster sett markeringar av vem som komponerat ett mönster. I Nordiska museets samlingar kan det visserligen stå till exempel Aurore Ingelotz på ett mönster, men detta är en märkning som kommit till i efterhand för att styrka vem som komponerat ett mönster.

Johanna Pettersson 1828-1908

En som haft stor betydelse som mönsterstickerska under 1800-talets andra hälft är Johanna Pettersson. Vid en ekonomiskt besvärlig situation i familjen blev hon ombedd att börja rita mönster. Det fanns vid den tiden tre gamla mönsterstickerskor i staden, en flyttade till Stockholm, en var för gammal för att fortsätta och en dog. Av någon anledning blev då Johanna tillfrågad om inte hon skulle försöka sig på att sticka mönster. Hon hade innan hon flyttade till Vadstena aldrig ens sett en knyppeldyna, så det måste varit kännedom om hennes konstnärliga talanger som låg bakom detta. Johanna prövade på och det visade sig att detta var ett lyckokast. Det finns inte någon annan mönsterriterska som blivit så omtalad.

Drottning Josefina och drottning Lovisa bidrog till ett uppsving för spetsar i Vadstena genom beställningar av diverse spetsar. En uppsättning spetsar där bland annat ett parasoll ingick, beställdes till drottning Josefina. Genom en artikel om Johanna i Idun (1893:25) där hon utmålas som en mönsterkonstnärinna, kopplas parasollet i fråga till henne. Men mer än så är det svårt att säga. Dahrén har ytterligare en källa i sin uppsats som muntligt berättat om att det var Johanna själv som knypplat ett parasoll till någon kunglig. Dahrén sträcker sig till att säga att det är en skicklig knypplerska som knypplat parasollet, eftersom det är svårt att avgöra vem det är. Likaså skriver hon att det är troligt att det är Johanna som ritat mönstren. Detta sägs med utgångspunkt från att det finns mönsterdetaljer som överensstämmer med andra mönster som Johanna själv skänkt till museet i Vadstena. Nåväl, nu har det hänt lite mer sen denna uppsats skrevs. Bland annat skänkte Johanna mönster även till Nordiska museet å Arthur Hazelius var på besök i Vadstena 1881. https://digitaltmuseum.se/011023834749/?query=Johanna%20Pettersson&pos=7&count=29

Även här uttrycker man sig försiktigt och menar att detta troligen komponerats av Johanna Pettersson.

Jag vill nu sträcka mig till att säga att det har komponerats av Johanna Pettersson. Som jag beskrivit i mina tidigare texter om Johanna här på hemsidan blev jag kontaktad av några barnbarnsbarn till Johanna. Hemma hos ett av dessa, Margita, fanns det sparat flera utkast efter Johanna! Som bilderna visar på https://elsapetersonsspetsaffar.com/johanna-pettersson-del-2/ har Johanna gjort anteckningar på ett av utkasten där det står att det är en parasollslöja till ”enkedrottning” Josephina. Att det är just utkast och inte mönster stärker ytterligare att det är Johanna som har komponerat mönstret eftersom utkastet som jag skrivit tidigare är mönsterriterskans arbetsmaterial. Ett mönster kan lätt ha kommit på avvägar, men knappast ett utkast.

Foto från utställningen på Vadstena spetsmuseum.

Till vänster i bild ser vi ett hörn av en näsduk som hör till samma ”kollektion” som parasollet. Detta hörn återfann jag bland mönstren i Elsa Petersons Spetsaffär. Det finns inga anteckningar på mönstret vem som komponerat detta. Men genom parasollet kan vi koppla hörnet till Johanna Pettersson. Detta är ett exempel på hur ett mönster ”kommit på avvägar” och hamnat på annat ställe. Men tursamt ändå, annars hade vi inte fått se hur näsduken ser ut.

I artikeln från Idun (1893) kan vi läsa att Johanna vann pris för en spetsmantilj på en utställning I Köpenhamn år 1896. Det finns uppgifter om att det var en gumma i Västra Stenby som knypplade den mantiljen. Det gick åt ca 1200 pinnar och gumman fick 75 kronor för arbetet (drygt 5000 kronor i dagens penningvärde). Den danska drottningen lär ha köpt mantiljen för några hundralappar. Kanske var det samma mönster som visas på bilden nedan.

Foto från utställningen på Vadstena spetsmuseum.

Bilden består av ett utkast i bakgrunden som ägs av Johannas barnbarnsbarn Margita. Vi har kompletterat med ett mönster från Vadstena Stadsmuseum samt ett mönster som fanns i Emie Särnstedts samling i Motala. Dessa delar gör att vi här kan visa hur mantiljen såg ut (nästan). Enligt anteckningar på utkastets baksida (det som återfanns hos Margita) var mantiljen ämnad till Svenska ministern i Konstantinopel.

Bilden visar utkastet på mantiljen

Hade inte detta utkast funnits hos Johannas släkt skulle vi inte vetat att den mönsterdel som återfanns i Emie Särnstedts samling kom från Johanna. Från början när jag kom till museet med ”mina” utkast var de två yttersta delarna av ”vingarna” uppsatta i utställningen om Särnstedt. Tack vare utkastet från Johanna kunde vi nu dels se att dessa båda delar hörde till en mantilj, vilket inte alls var känt innan, samt även att de kunde kopplas till just Johannas mantilj. Här hade historien lätt kunnat förvanskats och mönstret skulle ha kunnat tillskrivas fel person.

Samma sak gäller några av altarspetsarna som sitter i utställningen om Särnstedt. Dessa är altarspetsar komponerade av Aurore Ingelotz. I detta fall är det samma altarspetsar som även Randels sålde. Samma altarspets som Clara Larsson knypplade. Samma altarspets som vi har mönster till i Elsa Petersons Spetsaffär. Samma altarspets som återfinns i olika kyrkor. Det är alltså viktigt att skilja på att en spetsförläggare har sålt en spets och vem som har komponerat spetsen.

Det har hänt mer än en gång att personer kommer in med gamla mönster i affären och att någon, kanske en gammal släkting eller någon annan person skrivit sitt namn på mönstret. De flesta tror då att detta indikerar att personen komponerat mönstret. Sedan visar det sig vara ett vanligt mönster, till exempel sockerudd som funnits i ”alla” tider och även i andra länder. För att komma till rätta med den här typen av missförstånd är det viktigt att förstå vad märkningen av mönstren egentligen står för.

Mer om Johanna kan du läsa på sidorna:

https://elsapetersonsspetsaffar.com/johanna-pettersson-knyppelkonstnarinna/

https://elsapetersonsspetsaffar.com/johanna-pettersson-del-2/

https://elsapetersonsspetsaffar.com/johanna-pettersson-del-3/

https://elsapetersonsspetsaffar.com/johanna-pettersson-del-4/

Inez Pettersson 1897-1966

En annan mönsterriterska som haft betydelse för Vadstenaknypplingen är Inez. Precis som Johanna har hon försett spetsförläggarna med de mönster de har behövt, samtidigt som hon har komponerat egna mönster såväl som kopierat ur olika modemagasin från utlandet. Mönstren blir på det viset en spegling av den tidens mode. I Inez egna mönster kan man tydligt se hur hon inspirerats av Jugendstilen. Tack vare att Inez arbetsmaterial i form av alla dessa utkast på allehanda papperslappar har hamnat i vår ägo efter att hon dog (hon var kusin med min morfar) har jag fått inblick i hur en mönsterstickerska arbetar. Små remsor med ett par rader hål i på postblanketter och valsedlar kanske inte verkar så intressant och har därför i allmänhet slängts eller bränts upp. Men genom att detta finns sparat kan vi gå tillbaka och få information om vilka mönster som användes under denna tidsperiod. I utställning på Vadstena spetsmuseum har jag plockat fram en del av Inez utkast för att illustrera hur en mönsterstickerska arbetade på den tiden arbetade.

Jag har redan skrivit en hel del på hemsidan om Inez och hänvisar därför till dessa tidigare sidor:

https://elsapetersonsspetsaffar.com/inez-pettersson/

https://elsapetersonsspetsaffar.com/inez-pettersson-del-2/

https://elsapetersonsspetsaffar.com/skeningeutstallningen/

Tack Margita och Kristina för att ni kom till föreläsningen och tack för rosorna!! 🙂

Gustavsberg den 29/7 2015

Karin Landtblom